Jag minns knappt hur det var, det är ju så länge som 1,5 år sedan vi senast sågs. Men idag blev jag påmind. Jag hade det på känn i helgen – onda aningar och lite sur och spänd. Fast,ärligt talat visste jag inte att det var precis detta som skulle ske. Förrän nu, när jag ser i backspegeln.
Jag kände närvaron idag när jag och barnen handlade på ICA och när jag kom hem så var hon här. Mensen.
Jaha, hur gör man nu då? Jag har ju gladeligen förträngt allt detta. Bara bita i det sura äpplet, leta fram några tamponger och bindor och glädjas åt det faktum att jag har en fungerande kvinnokropp? Ja, så får det bli! Jag ska inte deppa över detta, jag ska glädjas och så kan jag fira med att köpa extra stora tantblöjor så att alla kan se hur fabulös jag är! 😉
Googlade lite och fann denna bild… En romantiserad bild av mensturationens lidande?