Jobbet ännu en gång…

Nu har jag pratat med en kollega som tillsammans med chefen har hand om schemaläggning och teamindelning – och hon kände inte till dessa planer. Hon nämnde flera gånger under dagen att hon tyckte det var underligt. Men hon meddelade mig att jag har inget att oroa mig för. Jag sitter tryggt 😉

Vilken tur att jag inte ägnat detta mer tankeverksamhet än de 5-10 minutrar jag pratat med kollegor på jobbet och den stund det tagit mig att skriva dessa inlägg i bloggen. Jag förstod ju att det var en absurd idé från början.

Så, då lägger vi detta bakom oss och fortsätter njuta av världens roligaste jobb 😉

Annonser

Jobbet igen…

Hur gör jag egentligen? Nu visar det sig att högsta hönset känner till det hela mkt väl, men när jag ifrågasätter så blånekar hon men säger inställsamt: ”Stå på dig!”

VA!? vad menar människan? Vem är chef här egentligen? Vem bestämmer?

Så, jaha… jag antar att jag får ta tjuren vid hornen och ta snacket med den det gäller istf chefen? Eller ska jag vara så ilsket lagd att jag ringer peronalavdelningen och ber om hjälp?

Nej, jag är inte rädd att få sparken om ni tror det… det hela handlar om att mitt vara eller icke vara i mitt arbetslag. Det arbetslaget som fick mig att älska mitt jobb igen. Det arbetslag där jag möts av respekt och ett glatt leende. Det arbetslag som är totalt prestigelöst och jobbar för patientens bästa.

Så om det nu är helt upp till mig – vilket min chef uppenbarligen vill få mig att tro- så säger jag. Nej, tack. Jag stannar! 😉

Nej du!

En person på jobbet försöker ”röja mig ur vägen” på det fulaste sätt! Varför? Tja, den personen kommer framöver att hamna i en mycket sårbar position och möjligheten att manipulera och styra och ställa blir lika med noll… om inte den personen tar min plats och sätter mig i dennes sits istället. Tro mig – den här människan är fullt kapabel till detta och efter lite snokande idag så förstår jag att människan redan börjat skrida till verket. Steg 1 blev när jag låg hemma och kräktes förra veckan.

Det finns saker som gör mig förbannad, men detta är en sån där sak som gör mig RIKTIGT FÖRBANNAD! Och en sak är säker – jag flyttar inte på mig!!

Myshelg med besök av nära och kära… och några svin.

Vi tar det från början:

Igår lördag kom Farmor och Arvid hit och fikade med oss. Vi fick lite glada besked inför sommaren, vilket förenklar vår roadtrip till mina gamla hemtrakter för att besöka släkt och vänner. Kul, kul!

Sen kom Philips kusin Linus och hans sambo Sara på besök. Middagen hann precis dukas undan då nästa gäng kom inrullandes: Anton, Magnus och Maria hade varit på FBK-matchen i Löfbergs Lila Arena och passade på att ta sig en avstickare till oss efteråt.

Det blev en supermysig dag/kväll vilket såklat ger mersmak 🙂

Idag steg vi upp och åt en stadig frukost innan Linus och Sara åkte. Sen packade vi in oss i bilen och körde in till stan och Mariebergsskogen där vi tittade på alla fina djuren.

En kille som skiner av lycka över att få titta på de söta kaninerna!

Philip vinkar till mamma

Den snälla hästen ville att Philip skulle klappa på mulen. Lillkillen var så stolt efteråt!

Och såklart en bild på de gosiga svinen som tog igen sig i middagssolen. Jag är löjligt förtjust i grisar och skulle mer än gärna lagt mig emellan de tu bjässarna och kliat dom bakom öronen 😉 Fast, jag vet ju inte om dom där två skulle tycka om det lika mycket som mig? Dom kanske bits?

P.S. Bilderna får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse.
© Juniphé

Varför blir jag så här?

Så fort vårsolen tittar fram och snön börjar smälta undan så blir jag stressad. Stressad över alla måste som dyker upp. Trädgården är ju ett sånt där evighetsprojekt som faktiskt är oerhört roligt att jobba med, men som än så länge är alltför tidskrävande pga dåliga designlösningar (av förre ägaren). Trädgåden är utarbetad efter deras tycke och smak… funktionsaspekten har glömts bort. Eller kanske utformades trädgården så här för att dom skulle ha något att pyssla med X antal timmar per dag?

I år är min plan – låt trädgården vara! Inga nya projekt! Bara plantera om det sista perennlandet. Japp, så ska det bli! Jajjamensan, jorå…. joråsåatt… Ok, rhododendron ska grävas upp. Men inget annat ska göras… kanske sågar vi ner granen på baksidan och gräver upp Ölandstokhäcken också och då monterar vi en spalje där istället och vi kan gjuta en liten ny uteplats intill växthuset och brunnen. Tänk, vilka härliga eftermiddagar/kvällar man kan ha där. På spaljen ska det växa klängrosor och pipranka kanske. Solrosor vill jag ha där också. Men det kanske ser dumt ut om man inte anlägger den sista delen av häcken då också? Häck längs södra tomtgränsen då. Just det! En plattgång ska flyttas på och en betongtrappa ska gjutas. Intill trappan är det snyggt med en liten plantering… 

Ja ni ser hur jag spårar ur. På fullaste allvar så maler sådant i min arma skalle och jag får inte slut på det hela förrän det är gjort. De projekt som redan är utförda i trädgården har skänkt mig själaro, men så länge som Berit och Götes designlösningar är kvar så kan jag inte slappna av. Tror jag behöver gå i terapi.

Eller så kommer ni alla hit och hjälper till med eländet så det blir gjort någon gång!?! 😀

KÄLLA: alla bilder snodda!!!!

En äcklig gnällspik!

Ja, men visst är jag!?  Jag gnäller på än det ena och än det andra… och idag är det dags att gnälla på den senaste släng av magsjuka som hittat hit.

Philip kräktes utan förvarning sent i torsdags kväll, sen kräktes han igen natten mot lördag. Däremellan och efteråt har han varit svullen om buken och haft ont, men även varit sprudlande glad och busig. Hur nu det hänger ihop?;-)

I lördags blev jag illamående… mådde riktigt illa, men mer än så blev det inte. Så på söndag mådde vi alla bättre och vi åkte in till Karlstad och uträttade några ärenden. Frid och fröjd rådde.

Igår måndag började på topp- vi steg upp och gjorde oss i ordning, Philip och maken åkte iväg och jag hade en stund tillgodo och passade på att äta frukost i lugn och ro- då började jag må lite illa. Jag åkte till jobbet såklart, lite illamående borde ju gå över. Men det gjorde det inte- jag fick mer och mer ont i magen och illamåendet tilltog. Efter 3 timmar tog jag mitt pick och pack och åkte hem. Huvvaligen vad ont jag hade och vad dåligt jag mådde. Tror nästan att det var en kombination av magkatarr och magvirus.

Men nu känns det lindrigare. Har tagit en Omeprazol, dricker ProViva och avslagen Cola, och så äter jag lite bröd. Hoppas detta går över nu.

En jävligt bra mamma!

Bäst att börja med den rubriken, så att ingen tror något annat 😉

För ett par dagar sedan lade jag ut ett filmklipp på Facebook med min lille son ”Diktatorn” i huvudrollen. Detta oskyldiga lilla filmklipp genererade fler kommentarer än normalt för ett filmklipp på fejjan. Ämne: Barnuppfostran såklart! Finns det något ämne som är mer känsligt och omdebatterat än just det? Ett jädra kacklande om rätt eller fel, fölt av en smiley för att visa att kommentaren var skriven med ”glimten i ögat”… Jomenvisst. Men jag är inte född igår och jag var i många år en flitig skribent på forumet på www.familjeliv.se. När det gäller barnuppfostran så finns det inget ”Glimten i ögat”, det är blodigaste allvar… ett felsteg och hela barnets framtid är hotad. Såärebare!

Tror folk glömmer att innan vi kom till så har det funnits generationer efter generationer med föräldrar före oss som uppfostrat sina barn. Våra föräldrar och deras förfäder. Utan universitetsutbildningar, med sämre förutsättningar och kanske utan egna föräldrar att rådfråga. Vanligt sunt förnuft borde inte underskattas… stabilitet (i form av en trygg hemmiljö) och massor med KÄRLEK. Med det i bakfickan kommer man långt… eller? Jag vet i alla fall att jag är en jävligt bra mamma åt Philip, trots att jag svär, trots att jag höjjer rösten ibland och trots att jag har se-men-inte-röra saker hemma.

Ibland är tala silver, men tiga är guld. 😉

Förresten så raderade jag allas inlägg… för jag lade ut filmen för att visa att allt inte är så sockersött som man kan tro ibland 😉 Och så var det ju liiiiite för att Philip är så förbannat rolig när han är arg 😀