Sorg

Jag går på sparlåga. Mungiporna i golvet och jag lyssnar på tystnaden… den där tystnaden som hörs bakom Philips skrik och lek, bakom disk- och tvättmaskinernas slammrande och spolande, bakom spisfläktens surr, asfaltsläggarnas fordon på gatan, grannens snickrande på staketet… den där djupa tystnaden som är så öronbedövande och övermäktig.

Och ändå gjorde hon inte så mycket väsen av sig… hon låg mest där, i soffan, på mattan eller i bädden och snusade. Hennes själ är borta… och nu är det tyst. Tyst som i graven.

Hon fanns alltid här. Ingen blev lika glad som Lisa när jag kom hem efter jobbet… eller efter en tur till brevlådan. Ingen kunde trösta lika bra som Lisa… hon lade sig intill och slickade mina tårar och delade med sig av sina lugna hjärtslag och så mådde man gott igen. Men vem ska trösta mig nu?

Jag mår ändå bättre idag än jag gjorde igår… Men det går i vågor. Skrattar ena stunden åt något roligt minne, för att i nästa stund bryta ut i gråt.

Det blir bättre det vet jag… det tar nog bara tid.

Annonser

One thought on “Sorg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s