Hej och hå!

Jag längtar galet mycket till julledigheten nu! Jag är toktrött på morgonen och jag känner att kroppen vill ha en paus. Tack och lov är jobbet inte så stressigt och psykiskt påfrestande som det var förr. Kliniken har gott om kompetent personal, nöjda patienter och det är roligt att gå dit varje dag. Men detta till trots så vill jag ha sovmorgon! Jag vill skrota runt här hemma osminkad i myskläder eller morgonrock med flottigt och spretigt hår. Sen när jag slappat ordentligt så kan jag ta mig en dusch kl. 17 på kvällen och skrota vidare. Inga måsten – utöver Julafton och Juldagen. Jag känner att det är vad hela familjen behöver.

Denna vecka startade lite kaotiskt, då en nära anhörig blev allvarligt sjuk. Men nu är denne ihoplappad av bästa tänkbara läkarteam och vi kan pusta ut lite smått. Livet är skört och sådana här omständigheter får en att tänka efter och känna tacksamhet över allt man har och dom man har omkring sig. Och då inser man hur bra man har det.

Nu är det soffhäng med maken, glögg och pepparkakor… och Arga Snickaren. Då ser man hur eländigt andra har det hemma och man inser att vi hittills varit förskonade. Vi har haft vett att inte slita ut oss och leva ett evigt liv i renoveringsträsket. Utan ta ett rum i taget och verkligen fundera över hur vi vill ha det. Inga snabba beslut – helst – som man sedan ångrar.  Och just nu är vi rätt nöjda och känner inget större behov av renoveringar på ett tag. Tack och lov.

 

Annonser

Stolta morsan och adventsbak

I måndags var det dags för vårt första utvecklingssamtal för sonen. Hormonstinn och lite smått galen som jag är bröt jag ihop och grät så snart vi fått höra frökens  första lovord över vår fina son. Stackars fröken (som antagligen själv inte har några egna barn???) såg chockad och smått besvärad ut då jag okontrollerat storbölade och skrattade omvartannat. Fick förklara lite snällt att det är hormoner, det är normalt, det går över osv. Vi fick veta Philips alla framsteg på dagis (som han även gjort hemma) och fröken sa att han var duktig på att räkna. Han räknar 1-17 än så länge i rätt ordning (för det mesta). Däremot berättade hon att det fanns ett enda barn på dagiset som kunde läsa alla andras namnskyltar (inkl fröknarnas) – och det var Philip! 😮 Vid det här laget hade jag sedan länge slutat gråta och både jag och maken satt chockade i soffan. Nu tror jag ju knappast att han kan ”läsa” bokstavligen… däremot tror jag att han ser namnen som en bild som han associerar med den person skylten tillhör – det verkar mest logiskt för mig i alla fall. Hans bokstavspussel här hemma är en favorit sedan länge och igår upptäckte vi att han faktiskt vet vad en hel del bokstäver heter och vilka ord som börjar på den bokstaven! Ojojoj! Stolt som fasen är man helt klart!

Adventshelgen lider mot sitt slut och vi har haft fullt upp minsann! Igår morse promenerade jag och Philip till ICA för att handla ingredienser till helgens bak. Väl hemma satte jag en pepparkaksdeg och lite senare bakade vi lussekatter och saffransbullar. Philip hjälpte till såklart! Hans favoritsysselsättning var att äta smör och russin.

Söndagens pepparkaksbak gick lite trögare dock. Degen var god som attan tyckte Philip och ägnade största delen av tiden att äta upp degen. Några bilder blev det inte, men vi har i alla fall filmat hans premiär med pepparkaksbak.

Senare under dagen åt vi lunch hos mormor och morfar – smaskig Nikkaloukta-soppa blev det och till den rykande färskt tunnbröd som mamma bakat inför julen. Mums så gott!

Philip – dagen till ära klädd i tomtedräkt (minus mössan då). Bilden tagen hemma hos mormor och morfar.

På kvällen blev det fika hos svärmor och när vi kom hem passade Tomte-philip på att ta ett snack med en annan Tomte 😉

P.S. Bilderna får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse.
© Juniphé

Mår bättre nu!

Jag har dock andra ”krämpor” som avlöser dom gamla, men vi vet ju att det också är övergående.

Nu har jag åkt ny-bilen. Känns ju löjligt skönt, som att krypa upp i en gosig skinnsoffa. Och när V8-motorn startar brummar det knappt hörbart och bilen börjar rulla. Ojämnheterna i vägbanan stör inte färden och avståndet från mig i baksätet till chauffören är onödigt stort, men oerhört skönt för mina knän. För mig, som inte är särskilt kort i rocken, har i- och urstigning varit ett aber då jag fastnat med benen. En fot ut, ställa sig upp och lirka ut den andra foten. Nu är detta inte ett problem längre. I framsätet likaså, ingen mittkonsol som tar plats, helsoffa… sköönt! Man känner sig som en Viktig diplomat på väg till ett superviktigt uppdrag 😉

Ni vet den där bilen jag lade in en baksätesbild på?

Nu har vi en sån 😉 Fast med grått skinn istället för vitt. Och den är STOOOOOR, flådig, vräkig och i toppskick! Riktigt fin är den. Jag fnittrade hysteriskt när maken kom körandes med den igår kväll efter att ha hämtat den i Uppsala. Den var ju bra mycket större och iögonfallande än jag hade trott! 😀 Bilder får ni se i ett annat inlägg 😉 (Och även mer info om bilen)

Phille lärde sig bilnamnet direkt och sa: ”Jag vill åka Lincoln!”